Från och med nu bor den här bloggen HÄR istället. På Café.se. Det hade förstås varit väldigt roligt om ni ville hänga med dit.
Jag förstår att det kommer lite hastigt. Men det här var ju faktiskt en graviditetsblogg. Och, som några av er så subtilt påpekat, så är det ju faktiskt inte det längre.
Så jag tänkte att vi kunde behöva lite miljöombyte. Flytta in någon annanstans ett tag.
Men ingen behöver vara orolig. Ingenting kommer förändras. Det blir samma blogg. Bara ny adress.
Så skärp er nu.
Och sätt på er bältet.
HIT, ska vi alltså.
Är ni med?
torsdag 3 juni 2010
Brev till min son. (Den här bloggen bor inte här längre.)
-->
Jag hoppas att du en dag förlåter mig för att jag lät dig dominera innehållet i hela den här bloggen innan du ens fanns. Jag vet inte om det kan ursäktas med faderlig stolthet.
Men det är det.
Jag kommer göra mycket fel. Du kan lika gärna få veta det nu direkt. Det är inte direkt en rikshemlighet. Jag kan vara ganska dum i huvudet. Och det finns mycket jag aldrig kommer kunna ge dig.
Men jag har träffat många män i mitt liv, har varit på många konstiga platser, och helt ärligt så har skrämmande många av de absolut dummaste sakerna jag sett de här männen göra grundat sig i en längtan efter att få höra sina farsor säga det där om dem. Så jag hoppas att du blir sjukt jävla trött på att höra mig tjata om hur stolt jag är över dig. Då har jag gjort ett okej jobb, tror jag.
Och jag hoppas, redan på förhand, att du kommer förlåta mig för allt jag inte kommer förstå medan du växer upp. Alla gånger jag kommer skämma ut dig. Alla lappar om föräldramöten som du inte kommer visa mig.
Jag saknar liksom ”social fingertoppskänsla” ibland. Enligt din mamma i alla fall. Och hon brukar ju veta vad hon pratar om. Hon säger det visserligen oftast när vi är bland folk och jag blir full och berättar den där om två irländare i en båt. Men ändå. Jag vet inte alltid när jag ska hålla käften. Det har gett mig en del problem, men det har också gett mig en stabil inkomst. Man får ta det ena med det andra ibland. Du kommer lära dig det.
Men älskade jävla unge, jag hoppas att du alltid tror mer på dig själv än på mig. Och att du alltid vet att jag hellre bråkar med dig än låter dig växa upp utan egen vilja.
Jag hoppas att du skriker och smäller i dörrar.
Jag hoppas att du förlåter mig när jag har fel.
Och ännu viktigare, att du låter mig tro att jag inte har det ibland.
Jag har ett sårbart ego. Jag jobbar på det. Ge mig tid.
Du kommer snart förstå att din mamma är alldeles för bra för mig. Att hon är mitt livs välsignelse. Ingen älskar mig för allt jag inte är som hon. Alla människor har sin definition av himlen. För mig är det ljudet av hennes andetag en tisdagsmorgon i april, när ni sov bredvid varandra första gången. Glöm aldrig det.
Jag hoppas att du alltid tar hennes sida om hon och jag bråkar. Det är alltid hon som har rätt ändå. Så det är liksom lika bra.
Du kommer snart förstå hur klok hon är. Hur modig. Hur du kanske har mina ögon och mina fötter och mitt stora förbannade huvud, men att det är hennes hjärta som slår i dig. Att det var så stort och slog så hårt att du till sist var tvungen att komma till jorden för att hjälpa henne att bära.
Du kommer förstå hur obeskrivligt det är att få höra henne säga att hon älskar dig. Att man aldrig tröttnar på att känna hennes fingrar leka i ens nacke. Och du kommer lära dig att när man får henne att skratta, då är det som om någon springer barfota på insidan av din bröstkorg. Det är det mest fantastiska ljudet i hela världen. Du kommer lära dig att göra vad som helst för det där skrattet.
Du kommer, framför allt, lära dig att din förmåga att locka fram det kommer hjälpa dig ur mycket skit när du har gjort henne arg.
Det är nästan det viktigaste av allt, faktiskt.
Så älskade förbannade unge.
Jag hoppas att du alltid gör saker du älskar, omgiven av människor du älskar.
Att du alltid går din egen väg.
Och att du alltid ringer mig när du behöver skjuts hem.
Jag önskar dig en barndom där varje dag är ett äventyr fullt av drakar och hjältar och förtrollade svärd och lyckliga slut.
Där varje morgon är full av sagor och lägereldar.
Jag önskar dig magiska skogar fulla av nedgrävda skatter.
Jag önskar dig de allra största vattenpölarna att hoppa i.
Och vingar.
Jag önskar dig vingar.
Jag kan inte måla. Inte sjunga. Jag är inte speciellt bra på att slåss. Jag kan inte köra motorcykel. Jag kommer aldrig kunna lära dig hur man bygger ett hus. Eller hur man byter olja på en bil. Eller hur man lagar en dator. Eller hur man dansar.
Det enda jag verkligen vet hur man gör är att berätta historier.
Så jag hoppas att vi kan göra det ibland, du och jag. Berätta sagor. Jag kan rätt många. Såna som ger en vingar.
Ja. Jag borde väl säga något. Det känns så va? Jag är ju din farsa och allting liksom. Ett faktum som, är jag rädd, kommer återspeglas betydligt bättre på mig än på dig.
Jag hoppas att du en dag förlåter mig för att jag lät dig dominera innehållet i hela den här bloggen innan du ens fanns. Jag vet inte om det kan ursäktas med faderlig stolthet.
Men det är det.
Jag kommer göra mycket fel. Du kan lika gärna få veta det nu direkt. Det är inte direkt en rikshemlighet. Jag kan vara ganska dum i huvudet. Och det finns mycket jag aldrig kommer kunna ge dig.
Men jag har träffat många män i mitt liv, har varit på många konstiga platser, och helt ärligt så har skrämmande många av de absolut dummaste sakerna jag sett de här männen göra grundat sig i en längtan efter att få höra sina farsor säga det där om dem. Så jag hoppas att du blir sjukt jävla trött på att höra mig tjata om hur stolt jag är över dig. Då har jag gjort ett okej jobb, tror jag.
Och jag hoppas, redan på förhand, att du kommer förlåta mig för allt jag inte kommer förstå medan du växer upp. Alla gånger jag kommer skämma ut dig. Alla lappar om föräldramöten som du inte kommer visa mig.
Jag saknar liksom ”social fingertoppskänsla” ibland. Enligt din mamma i alla fall. Och hon brukar ju veta vad hon pratar om. Hon säger det visserligen oftast när vi är bland folk och jag blir full och berättar den där om två irländare i en båt. Men ändå. Jag vet inte alltid när jag ska hålla käften. Det har gett mig en del problem, men det har också gett mig en stabil inkomst. Man får ta det ena med det andra ibland. Du kommer lära dig det.
Men älskade jävla unge, jag hoppas att du alltid tror mer på dig själv än på mig. Och att du alltid vet att jag hellre bråkar med dig än låter dig växa upp utan egen vilja.
Jag hoppas att du skriker och smäller i dörrar.
Jag hoppas att du förlåter mig när jag har fel.
Och ännu viktigare, att du låter mig tro att jag inte har det ibland.
Jag har ett sårbart ego. Jag jobbar på det. Ge mig tid.
Du kommer snart förstå att din mamma är alldeles för bra för mig. Att hon är mitt livs välsignelse. Ingen älskar mig för allt jag inte är som hon. Alla människor har sin definition av himlen. För mig är det ljudet av hennes andetag en tisdagsmorgon i april, när ni sov bredvid varandra första gången. Glöm aldrig det.
Jag hoppas att du alltid tar hennes sida om hon och jag bråkar. Det är alltid hon som har rätt ändå. Så det är liksom lika bra.
Du kommer snart förstå hur klok hon är. Hur modig. Hur du kanske har mina ögon och mina fötter och mitt stora förbannade huvud, men att det är hennes hjärta som slår i dig. Att det var så stort och slog så hårt att du till sist var tvungen att komma till jorden för att hjälpa henne att bära.
Du kommer förstå hur obeskrivligt det är att få höra henne säga att hon älskar dig. Att man aldrig tröttnar på att känna hennes fingrar leka i ens nacke. Och du kommer lära dig att när man får henne att skratta, då är det som om någon springer barfota på insidan av din bröstkorg. Det är det mest fantastiska ljudet i hela världen. Du kommer lära dig att göra vad som helst för det där skrattet.
Du kommer, framför allt, lära dig att din förmåga att locka fram det kommer hjälpa dig ur mycket skit när du har gjort henne arg.
Det är nästan det viktigaste av allt, faktiskt.
Så älskade förbannade unge.
Jag hoppas att du alltid gör saker du älskar, omgiven av människor du älskar.
Att du alltid går din egen väg.
Och att du alltid ringer mig när du behöver skjuts hem.
Jag önskar dig en barndom där varje dag är ett äventyr fullt av drakar och hjältar och förtrollade svärd och lyckliga slut.
Där varje morgon är full av sagor och lägereldar.
Jag önskar dig magiska skogar fulla av nedgrävda skatter.
Jag önskar dig de allra största vattenpölarna att hoppa i.
Och vingar.
Jag önskar dig vingar.
Jag kan inte måla. Inte sjunga. Jag är inte speciellt bra på att slåss. Jag kan inte köra motorcykel. Jag kommer aldrig kunna lära dig hur man bygger ett hus. Eller hur man byter olja på en bil. Eller hur man lagar en dator. Eller hur man dansar.
Det enda jag verkligen vet hur man gör är att berätta historier.
Så jag hoppas att vi kan göra det ibland, du och jag. Berätta sagor. Jag kan rätt många. Såna som ger en vingar.
Och jag hoppas att du kommer ihåg när du blir stor att allt jag gjorde fel gjorde jag för att jag inte visste bättre. Och för att jag inte lyssnade på din mamma från början.
Mest av allt hoppas jag att du vet att den här kärleken är villkorslös.
Allt annat får du förlåta mig för.
/Din farsa
Perspektiv på vad som är "ömtåligt"
Jag vet inte om ni minns det där partiet i Dan Browns bok "Änglar och demoner" när Robert Langdon ska flytta en bomb gjord av anti-materia, där minsta vibration kommer spränga hela Italien i luften, typ.
De gör en himla stor grej av den där anti-materian.
Som om den är så jävla läskig att flytta på.
De har uppenbarligen aldrig sett min fru försöka flytta vår son när han sover, utan att väcka honom, klockan 3 på morgonen.
Då är liksom Italiens ödeläggelse jävligt marginell i jämförelse med vad konsekvenserna kan bli här.
Min fru hade fan kastat frisbee med din anti-materia.
De gör en himla stor grej av den där anti-materian.
Som om den är så jävla läskig att flytta på.
De har uppenbarligen aldrig sett min fru försöka flytta vår son när han sover, utan att väcka honom, klockan 3 på morgonen.
Då är liksom Italiens ödeläggelse jävligt marginell i jämförelse med vad konsekvenserna kan bli här.
Min fru hade fan kastat frisbee med din anti-materia.
Kort rättelse.
Kommentar från läsare:
Man har ju helt klart roligare på ett flak. Nej, bil är för de mobbade som inte vill vara med sina klasskompisar.
Jag säger: Bil är väl i så fall, mer exakt, för de mobbade som inte FÅR vara med sina klasskompisar?
Man har ju helt klart roligare på ett flak. Nej, bil är för de mobbade som inte vill vara med sina klasskompisar.
Jag säger: Bil är väl i så fall, mer exakt, för de mobbade som inte FÅR vara med sina klasskompisar?
Men okej. Visst. Då glömmer vi det då. Skit i det. Vad jag än gör så blir det ju tydligen bara fel.
Bloggläsarnas reaktioner på förra inlägget:
johanna sa...
Vi åker runt på flak i skåne med ju. De där dyra bilarna åker bara de rika snorungarna med till balen. Efter man sprungit ut så sak ju hela klassen åka tillsammans!
Sandra sa...
Flak åker studenterna runt på i hela Småland också, kan jag tillägga!
Linnéa sa...
här i Gästrikland är det också flak som gäller!
Anonym sa...
Västerbotten också (men det är klart att det kanske inte är så konstigt)
Emma sa...
Fredrik, flaken finns numera i helsingborg med. Förra året var det fullt av dom, min systers klass åkte på ett tex.
Erica sa...
Kan rapportera om flakåkning både från värmland och dalarna =)
Carin H sa...
Kan bekräfta Ericas påstående om Dalarna. Jag var då full på ett flak när jag tog studenten. Och åkte dyr bil hem från stan efter "studentparaden".
Mitt svar: Men visst. Då skiter vi i det då. Glöm det helt och hållet. GLÖM ATT JAG SA NÅT FÖR HELVETE! GÖR DET!!!
johanna sa...
Vi åker runt på flak i skåne med ju. De där dyra bilarna åker bara de rika snorungarna med till balen. Efter man sprungit ut så sak ju hela klassen åka tillsammans!
Sandra sa...
Flak åker studenterna runt på i hela Småland också, kan jag tillägga!
Linnéa sa...
här i Gästrikland är det också flak som gäller!
Anonym sa...
Västerbotten också (men det är klart att det kanske inte är så konstigt)
Emma sa...
Fredrik, flaken finns numera i helsingborg med. Förra året var det fullt av dom, min systers klass åkte på ett tex.
Erica sa...
Kan rapportera om flakåkning både från värmland och dalarna =)
Carin H sa...
Kan bekräfta Ericas påstående om Dalarna. Jag var då full på ett flak när jag tog studenten. Och åkte dyr bil hem från stan efter "studentparaden".
Mitt svar: Men visst. Då skiter vi i det då. Glöm det helt och hållet. GLÖM ATT JAG SA NÅT FÖR HELVETE! GÖR DET!!!
En fråga bara
När Stockholmsungar tar studenten åker de alltså inte runt i bilar, företrädesvis av den dyrare taklösa sorten, som normala ungdomar i resten av landet.
Nej, de blir istället karatefulla, klär sig i något slags overall och åker runt stan, blåsandes i visselpipor, lyssnandes på Magnus Uggla, ståendes på...flak.
De åker runt på flak.
Ibland flak tillhörande lastbilar. I vissa fall flak som dras efter traktorer.
Och de lyssnar på Magnus Uggla.
Och sen är det JAG som blir kallad "bonde" när jag beställer espresso utan rikssvenska på 7-Eleven???
Nej, de blir istället karatefulla, klär sig i något slags overall och åker runt stan, blåsandes i visselpipor, lyssnandes på Magnus Uggla, ståendes på...flak.
De åker runt på flak.
Ibland flak tillhörande lastbilar. I vissa fall flak som dras efter traktorer.
Och de lyssnar på Magnus Uggla.
Och sen är det JAG som blir kallad "bonde" när jag beställer espresso utan rikssvenska på 7-Eleven???
En fråga. Ett svar.
3 juni 2010 10.13
Anonym sa...
På tal om något helt annat. Nu när den ansvarige för bloggen varit 29 år i över ett dygn, den ansvariges fru inte varit gravid på ett tag (hon kanske är det igen, vad vet jag?) så kanske det är dags att uppdatera texten om just den ansvarige? Och ja, jag var ordningsman i skolan...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
