Hemma!

Vi hade knappt kommit in på hotellrummet i New York innan alla nyhetssändningar började tjata om "the greatest snow storm of the decade", och rådde alla att hålla sig inomhus de närmaste två dygnen.

Nio dagar senare, kvällen innan vi skulle flyga hem, lallade en kille ombord på ett flygplan i Amsterdam och åkte till Detroit med någon form av hemmagjord sprängladdning i knäet. Och alla nyhetssändningar dominerades därefter av budskapet att om man tänkte flyga imorgon så kunde man lugnt förbereda sig för att det snarare skulle bli i övermorgon.

Början och slutet av det här äventyret gick väl alltså...sådär.

Men nu blev det då ändå inte så farligt. "Årtiondets storm" i New York betyder tydligen en dryg decimeter snö (jag har sett mer snö än så i Skåne, och i New York kör för fan alla fyrhjulsdrivna dieselmonster stora som bulldozrarna i Avatar) och resan hem blev inte mer än drygt två timmar försenad. (Och det berodde mer på att kösystemet på JFK är ungefär lika organiserat som det till fiskdammen på Kiviks marknad än på eventuella terrorhot.)

Vad gällde förväntad problematik hos passpolisen visade det sig att det faktum att min fru är född i Iran var betydligt mindre intressant än det faktum att jag har rakat huvud på mitt passfoto. I Tyskland fick jag ljuga och säga att jag låg i armén vid fototillfället, i USA sa jag att jag hade en sjukdom. (Jag antar att ni hade behövt se den ifrågasättande blicken hos passpoliserna ifråga för att förstå varför "I was 19 and thought it was cool" hade varit ett synnerligen dåligt svarsalternativ.)

I övrigt kan upplevelsen av det stora landet i väster sammanfattas med att amerikaner är väldigt bra på att bygga varuhus, bygga biografer och att ge sympatisk service på restauranger och i butiker.

Och att de är likvärdigt skitdåliga på att underhålla asfalterade vägar, köra bil i stadstrafik och koka kaffe.

Hur var julen här hemma?