Att leva upp till förväntningarna

Telefonsamtal med god vän.

Hon: Ååååååå, det är så spännande att ni ska få barn! Är dina föräldrar exalterade???

Jag: Eh, ja, jag antar det. De tycker nog i alla fall att det är skönt att de inte är personen i rutan för "Målsman att kontakta" i polisens inskrivningsformulär den här gången, så kan jag säga.

Hon: Åååååååå! Är de sådär härligt förhoppningsfulla nu och går och hoppas att barnbarnet ska bli läkare eller statsminister eller hitta botemedlet mot cancer?

Jag: Nja...eller...alltså...jag tror inte riktigt förväntningarna ligger på den nivån måste jag säga.

Hon: Inte? Vad hoppas de på då?

Jag: Alltså...efter att ha uppfostrat mig, med allt vad det innebar, så tror jag att de blir glada och stolta så länge deras barnbarn inte typ piercar sig i ögat eller invaderar Polen.

Hon: Du sänkte förväntningsribban lite eller?

Jag: "Dina föräldrar är bara farföräldrar som du lånar från dina barn". Man måste tänka på de kommande generationerna, vet du.

Hon: Så du betedde dig som en dåre när du var 16 för att ditt barn skulle få kredd för minsta lilla grej några år senare?

Jag; Du, det kommer bli stående ovationer om ungen fyller tolv utan att ha blivit arresterad, rymt till Belgien eller försökt sätta eld på en klasskamrat! Jag jobbade jÄVLIGT hårt för det ska du veta.

Hon: Osjälviskt av dig...

Jag: Man kan inte gå runt och vara egoistisk när man ska bli pappa.