onsdag 3 februari 2010

Näsa för mål - En historia om varför jag beundrar Henrik Larsson

Jag har haft mycket tid att fundera över begreppet snor de senaste dagarna. Man har ju det när själva insamlandet och avyttrandet av just denna substans upptar ungefär 80% av ens vakna tid.

Ett problem jag har är att jag spelade fotboll under i stort sett hela min barndom och ungdomstid. Alla som läser det här som också gjorde det förstår förmodligen precis vilken slags relation man då har med substansen snor.

När man spelar fotboll vänjer man sig nämligen vid att då och då sätta ena pekfingret för ena näsborren och utan vidare krusiduller skjuta ut snoret ur den andra näsborren. Det är en slags enkel hävstångseffekt, motståndet i den ena borren frigör kraft i den andra. Detta är en aktion man som fotbollsjunior lär sig utföra med närmast klinisk perfektion, och ett beteende så invant att det till sist blir en fysisk del av din ryggrad. Inga problem så långt. Det funkar ju givetvis bra när man är utomhus på en gräsplan...

Men lite mindre bra när man som 28-åring fortfarande måste gå runt och tvångsingripa mot impulsen att göra samma sak på parketten i en möblerad lägenhet. Det har jag nämligen gjort idag. Det gör jag nämligen varje gång jag är förkyld.

Och medan jag gått runt och hindrat mig själv från att måla vardagsrumstapeten med det imponerande omfång av slemkonsistens som numera är insidan av min näskanal har jag kommit att tänka på min gamle barndomsidol Henrik Larsson.

Det är svårt att förklara hur mycket jag beundrat honom. Jag kan fortfarande placera vissa episoder i tid efter vad Henrik Larsson gjorde då. Jag hade min första fylla ungefär samtidigt som han blev klar för Feyenoord, började gymnasiet samma år som han gick till Celtic, flyttade från Helsingborg till Stockholm ungefär samtidigt som han flyttade från Barcelona till Helsingborg, Neda blev gravid med vårt första barn samma år som han meddelade att han slutar med fotboll (ett liv slutade och ett annat tog sin början, brukar jag säga, när jag är på det humöret), och så vidare.

Givetvis har hans exceptionella spelintelligens, straffen mot Rumänien och nickmålet mot Bulgarien gjort sitt till i min kärlek, det ska erkännas.

Men mest av allt är det faktiskt en historia om snor.

Henrik Larsson är nämligen den enda människan i världen som mig veterligen kan snyta sig perfekt ur båda näsborrarna samtidigt, utan att hålla i sig. Första gången jag såg honom göra det var i VM 1994. Det var ett närmast magiskt ögonblick. Spelet stannade upp, kameran zoomade in på Henrik Larsson och Jonas Thern, Thern spottade på marken och sa något, Henrik Larsson nickade...

Och så satte han helt nonchalant händerna i midjan, rynkade lite på näsan, knyckte till med nackmusklerna och bara SCHWLASCH så hade han skickat två perfekt runda sammanhållande gröna snorklumpar genom luften.

Ni kan ju tänka er om en vanlig amatör hade fått för sig att göra det! Herregud. Det hade ju varit snor överallt. Det hade ju bara hängt två långa stumpar tjocka som navelsträngar över hela ansiktet på en. Det hade sett ut som en jävla FUBAR dag på dagis liksom.

Men Henke bara SCHWLASCH, två perfekta bollar, inget snor i ansiktet, helt rensade näskanaler, ett lugnt ryck på axlarna och så spelade han vidare.

Han torkade inte ens av sig med tröjärmen!

Pure class.

Men jag antar att det är såna som saker som gör att somliga av oss får spela i Barcelona, och somliga av oss får skriva om det.

Nu ska jag gå och snyta mig.

8 kommentarer:

  1. Hahahah. Ja. Awesome.

    SvaraRadera
  2. Ha ha, din blogg är ju guld!

    SvaraRadera
  3. Enligt säkra (?) källor kan kroppen producera upp till en liter snor om dagen. Ifall du ville tänka lite mer på snorandet!

    SvaraRadera
  4. Flipp: Jag kan, som förstahandskälla, fastslå att den siffran är KRAFTIGT underdimensionerad.

    SvaraRadera
  5. Somliga (illasinnade as) påstår att han är en självcentrerad och snobbig jävel. Dom påstår tom att dom har träffat honom och bygger sina tankar på empiriska fakta. JAG har träffat såna människor.

    Det är fel. Henke är kung! Jag har iofs inte träffat Henke men jag är helt säker ändå. Bortom allt tvivel säker.

    SvaraRadera
  6. Jag hoppas Henke läser detta.

    Förresten kan du inte skriva om fler Helsingborgsbor som förändrat världen, ja förutom du då och Henke (eller jag själv för den delen).

    Vad hände med den där serien du hade - saker att ha som pappa - en grej som alla pappor har är silvertejp (gaffatejp?) och används flitigt till allt från att tejpa igen käften på gapiga ungar till att renovera den där värdelösa skrothögen man till slut köpte på blocket för 12 000 spänn

    SvaraRadera
  7. En stilla undran bara. Som uppväxt i södra delen av Sverige och hela släkten är skåningar, tack Gud, så kan jag fortfarande inte komma på var uttrycket FUBAR är?

    Är det en böjning på Fubbick så kan jag förstå sammanhanget (eller egentligen inte alls) men FUBAR?

    Snälla Fredrik, förklara!

    SvaraRadera
  8. Oscar: Nåväl, nu när jag läser det inser jag ju att det kanske kunde ha varit på sin plats med en förklaring där, kanske.

    Fucked Up Beyond All Recognition.

    FUBAR.

    Ingen skånsk förankring alls i det faktiskt.

    Militärer brukar slänga sig med det där. Vilket betyder att det är vanligt i krigsfilmer. Vilket betyder att jag känner mig cool när jag säger det.

    Men, mmm, inte helt glasklart i sammanhanget, kan jag känna nu i efterhand med lite självkritik mot min egen pedagogik.

    But now you know.

    SvaraRadera