Don't hate the player. Hate the game.

Jag känner att det är en sak jag måste berätta för er.

Om ni tyckte att jag bloggade lite dåligt i slutet av veckan så vill jag nämligen att ni ska veta att det berodde på att jag opererades för några dagar sedan. Jag ville inte prata om det här på bloggen i förväg, man vet ju aldrig med den här sortens kirurgiska ingrepp. Det är ju förenat med vissa risker.

Men allt gick bra. Läkarna gjorde ett fantastiskt jobb.

Min fru, däremot, fortsätter att vara totalt okänslig och kall inför det faktum att jag precis svävat mellan liv och död på operationsbordet. Alldeles nyss lyssnade jag på den här telefonkonversationen:

Neda: (I telefon) Mmm, jo, visst, han har ju bandage runt halva överkroppen nu. Och det blev ju några stygn.

(Tystnad)

Neda: Jojojo, men SÅ jävla allvarligt är det faktiskt inte. Det är ju inte direkt säsongsfinalen i Grey's anatomy, om man säger så.

(Tystnad)

Neda: Absolut, det kan säkert göra ont om de råkar skära lite utanför det bedövade området...

(Tystnad)

Neda: Men han tog bort tre FÖDELSEMÄRKEN! Han har för fan inte varit med i en DRIVE-BY!

(Tystnad)

Neda: ...jaja, tålamod, självklart. Träning inför att ha barn. Jag vet. Men om han inte slutar lyssna på Tupacs "Strictly 4 my n.i.g.g.a.z" på högsta volym snart så kommer han ha betydligt värre saker att bandagera om en stund. Så mycket kan jag säga.

Fattar ni?

Min fru alltså.

Hon fattar inte hur det är på gatan.