lördag 22 maj 2010

Champions League-final i hemmet Backman-Shafti

Neda skulle på tjejmiddag idag. Jag skulle vara hemma med Nicholas.

Det passade ju förstås bra, eftersom det är Champions League-final. Så jag byggde upp en liten kuddkonstruktion till grabben i tv-soffan som skulle ge honom ypperlig utsikt mot teven, förberedde en snacksbuffé som hade fått Anna Book att börja kolhydratsvettas, och Youtubade Mourinho-presskonferenser och Arjen Robben-mål så att det bara sjöng i väggarna som uppladdning.

Nicholas satt förstås lyckligt storögt bredvid mig och bara insöp atmosfären. Jag redogjorde för de finare dragen i Ibrahimovic-Eto'o-affären, la ut texten om Louis van Gaals coachingfilosofi, förklarade exakt hur viktig Wesley Sneijder har varit för Inters snabba defensiva omställningar. Och Nicholas nickade instämmande varje gång, sköt då och då kanske in ett hastigt gurgel eller ett nöjt joller, men mest bara la han pannan i djupa veck och gav sitt tysta medhåll i mina analyser.

Jag noterade förstås med faderlig omtanke det omättliga intresset, och hade precis börjat visa min son hur man inför matchen kan spela om pengar på nätet, när hans mor plötsligt kommer in i rummet.

Hon tittar oändligt skeptiskt på mig och Nicholas (lite sådär som hon gjorde när jag försökte förklara de inredningsmässiga fördelarna med ett kylskåp i vardagsrummet i början av vårt förhållande) och meddelar plötsligt att hon bestämt sig för att "vid närmare eftertanke, ta med Nicholas till tjejmiddagen i alla fall!"

Jag försökte, förstås, förklara att detta ju var ett beslut som Nicholas aldrig kommer förlåta henne för. Hon skulle alltså förvägra honom att se hans livs första Champions League-final för att istället få sitta bland ett gäng tanter som käkar ostkex, jämför hårsnoddar och diskuterar hur många kalorier det är i ett glas rödvin?

Min fru tittade, fortfarande med den där obeskrivligt skeptiska blicken, på mitt tortillachipstorn och mina dubbla laptops med löpande liveoddsalternativ från mer eller mindre nogräknade spelsajter. Och sedan meddelande hon kort att hennes beslut minsann stod fast. Och så tog hon med Nicholas till tjejmiddagen.

Nicholas tittade uppgivet på mig. Jag tittade fylld av sympati på honom. Sedan tittade jag allvarligt på min fru.

"Du kommer ringa mig innan matchen och bönfalla mig om att få komma hem" sa jag vänligt.

"Pfft!" fnös hon.

På vägen ut genom dörren hörde jag hur Nicholas harklade sig.

Kom inte och säg att jag inte varnade henne liksom.

Det dröjde någon timme.

Sedan, 30 minuter innan matchen började, så ringde min fru och meddelade att hon ville bli hämtad. Eftersom Nicholas "skrikit och gnällt oavbrutet sedan vi kom".

De steg in genom dörren här igen precis lagom till avspark.

Och nu ligger han här bredvid mig, min son. Tittar på matchen. Storögd och nöjd.

Och knäpptyst.

Han är inte dum, grabben.

Shafti-generna må ha gett honom ytliga meningslösheter som utseende, charm och intelligens.

Men han är tamejfan fortfarande hälften Backman.

2 kommentarer:

  1. Din son kommer få en fantastisk sommar med 64 matcher. Btw, bestämmt var du ska blogga om VM än?

    SvaraRadera