torsdag 20 maj 2010

En historia om att gå på fotboll och inse att man snart är 30 år gammal

Jag var på fotboll igår. Helsingborg var i stan för att spela i svenska cupen mot Hammarby. (Eller, de mötte egentligen Hammarbys utvecklingslag, men det är möjligen inte helt relevant för historian, så vi kan prata om det en annan gång.)

Det var givetvis på alla sätt mycket trevligt. Helsingborg vann. Vår läktarsektion var full av gamla nordvästskånska bekanta som numera gått i nordlig exil till exotiska avlägsna platser som "Brommaplan" och "Sollentuna" och börjat jobbat med määädja. Det var ryggdunk och utdragna vokaler och skämt på folk från Landskronas bekostnad så det stod härliga till.

I pausen stod jag och en annan nästan-30-man med samma etniska ursprung som jag i kön till kiosken. (Matcharrangören hade ju, förutseende nog, sett till att bara ha en kiosk öppen, så att inte de båda lagens supportrar av misstag skulle råka gå till varsin kiosk och på så vis inte få möjlighet att börja slåss med varandra.) Där föranledde givetvis vår blotta närvaro omedelbart en grupp unga gentlemän med tydliga sympatier för Hammarby och hårtrimmers av god kvalitet att känna sig provocerade.

Den mest socialt handlingskraftige av dessa unga gentlemän stormade fram och puttade således mig i ryggen, ryckte i min jacka och började vråla osammanhängande, för att så att säga påkalla min uppmärksamhet kring detta intrång i hans kioskterritorium. Andemeningen var, som jag förstod den, främst att han inte gillade min dialektala benägenhet att undvika konsonanter, och att jag med all hast borde bege mig tillbaka "till Danmark". Jag antar att detta har att göra med att han blivit trött på att skåningar som jobbar med määädja kommer till Stockholm och fortplantar sig och driver upp kvadratmeterpriserna på Södermalm helt omotiverat, men det är inte helt klarlagt. Han kan ha tyckt att jag bara såg störig ut också.

Den korta, men högst karaktäristiska, lilla dans som per automatik uppstår när två, mer eller mindre, vuxna män griper tag i varandras jackor ståendes bredbent på ett relativt ojämnt underlag avbröts givetvis relativt hastigt av den lokala ordningsmakten. Efter att de unga korthåriga gentlemännen därefter högljutt deklarerat min och mina bekantas omedelbart förestående död gick vi alltså tillbaka till våra platser för att äta korv, prata om ränteamorteringar och titta på andra halvlek.

Några reflekterande tankar kring hela scenariot dök dock upp senare under kvällen, under diskussion med min fru:

Man vet att man snart är 30 när man blir hotad med stryk och ens spontana känsla varken är rädsla eller ilska, utan bara samma sorts trötthet som man upplever när man kommer till en bilverkstad fyra mil utanför stan för att hämta sin bil och får beskedet att den inte är färdig än.

Man vet att man snart är 30 när en 17-årig adrenalinstinn man rycker i ens jacka och kräver handgemäng, och det första man tänker är "vadå? Slåss? Är du helt galen? Jag har alldeles för dyra kläder på mig för att slåss! Herregud, har du sett de här skorna eller? Jag köpte dem i New York, min fru kommer för fan döda mig om jag kommer hem och har förstört dem!"

Man vet att man snart är 30 när man kommer tillbaka till sin plats på läktaren, någon i gruppen påpekar att de unga korthåriga gentlemännen kanske bestämmer sig för att leta efter oss vid tunnelbanan efter matchen, och en annan i gruppen då rycker på axlarna och självsäkert utstöter "men vafaaan, vi är för fan FYRA stycken..."

Och den meningen INTE avslutas med orden "vi kan ta dom!"

Utan med orden "vi kan väl för fan ta en taxi. Som vuxna människor."

Jag är banne mig verkligen vuxen nu.

Det känns på somliga sätt en smula sorgligt.

Men korven var god.

Den får B B B. (Hade blivit B B B B om det funnits rostad lök och bostongurka.)

3 kommentarer:

  1. Copy paste till nästa veckas krönika? "Man vet när man är vuxen"

    SvaraRadera
  2. Nu har jag klivit upp från golvet efter att ha skrattat mig dit ner.
    Dessutom har jag torkat tårarna och kan bara återigen konstatera: Du är bara SÅ vansinnigt kul...på det där sättet som man måste ha fötts med...det går inte att "lära sig"
    Tack för en underbar avslutning på den här dagen.

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera