Sååå, låt oss kalla saker för vad de egentligen är då

Träffar annat par, som fick barn för sex månader sedan.

Min fru: Nä, alltså, du vet, ens barn kan ju skrika och gråta och hålla en vaken hela natten och kräkas på ens nya tröja, men...ja...sen ler han i två sekunder...och så har man förlåtit allt.

Kvinnlig bekant: Men eller hur? Exakt så är det! Det spelar liksom ingen roll hur hemskt det är, man är ändå redo att glömma allt så fort de skrattar!

Min fru: Jag antar att det är det som är den där "villkorslösa moderskärleken" som alla pratar om.

Kvinnlig bekants man: (Tittar surt på bebisarna, tittar surt på sin fru) Eller "Stockholmssyndromet", som det också kallas.

(Tryckt tystnad)

Kvinnlig bekants man: Vaaad? Jag säger för fan bara det som alla tänker!