Småbarnsföräldrar diskuterar principsaker

2,5-åringens mamma: (Till mig) Ja, så är det i alla fall.

2,5-åringens pappa: (Till henne) Vadå "så är det"? Så är det ju INTE!

2,5-åringens mamma: JO!

2,5-åringens pappa: NEJ!

2,5-åringens mamma: MEH! JO!

2,5-åringens pappa: Ska vi SLÅ VAD eller?

2,5-åringens mamma: (Överväger saken ett ögonblick, himlar med ögonen, vänder sig mot mig) Jaja, det kanske inte är så, men i alla fall så...

2,5-åringens pappa: (Ursinnigt) Vadå KANSKE inte är så? Det ÄR inte så! Det är ett FAKTUM! Ingen TEORI!

2,5-åringens mamma: (Ler lite överseende mot honom) Jaja, det är det kanske inte...

2,5-åringens pappa: (Slår ner handflatorna i bordet) Men ska vi sätta 1000 SPÄNN på att det inte är så eller? Antingen ÄR det eller så är det INTE!

2,5-åringens mamma: (Rycker på axlarna) Ja, alltså, nu när du säger det så är det kanske inte så...

(Tystnad)

2,5-åringens pappa: NU när jag säger det? Var det annorlunda INNAN jag sa det eller?

2,5-åringens mamma: (Suckar djupt) Jag kan inte diskutera med dig alltså...

2,5-åringens pappa: (Skakar argt på huvudet) Nej, det är klart att du inte kan. Jag har ju RÄTT! Det är ju ett JÄVLIGT stort handikapp för dig i en diskussion!

(2,5-åringen kommer in i rummet, tittar på mig)

Jag: (Till 2,5-åringen) Föräldrar alltså. Man kan inte leva med dem, och man får inte döda dem.