Tiga är guld

Idag har familjen Backman-Shafti varit på Ikea.

Japp.

Ni hörde mig.

Ikea bloody Ikea.

Min fru velade runt som en sömnig panda i två timmar på förvaringsavdelningen innan hon till slut hittade två svarta byråer stora som Dödsstjärnan som hon gillade.

Jag baxade ner dem från fjärde våningen på tag-själv-lagret.

Baxade hem dem.

Baxade upp dem i lägenheten.

Utan att svära.

Utan att sparka på vassa kanter som hämnd för att de helt omotiverat ätit sig in i det mjuka köttet precis ovanför mitt knä.

Utan att skälla och gapa om överambitiösa instruktörer på nåt jävla Ikea-kontor i Belgien som inte bara kan använda vanliga jävla normala skruvar.

Jag sa ingenting. Inte ens en endaste liten arg könsord-kroppsdel-kombo.

Och imorgon ska jag bygga ihop hela skiten.

Utan. Att. Svära.

Det är lustigt.

Jag visste faktiskt i exakt samma sekund som jag sa "du får önska dig vad du vill på mors dag", och min fru fick den där vassa glansen i ögonen och lite, lite för snabbt utbrast "VAD som helst???" att det här var en skitdålig idé.

Jag borde ha hållit mg till dammsugarpåsar och en blombukett från Pressbyrån.

Som på hennes födelsedagar.