Objekt och subjekt

Min fru: (Ser ett tv-inslag om svensk sjukvård) Usch, tänk när vi måste ta vårt barn till läkaren första gången.

Jag: Mmm, det blir väl per definition troligen ungefär samtidigt som ungen föds?

Min fru: Nej men allvarligt nu. Du vet när barnet är typ några år gammalt, så att det fattar vad som händer, och blir sjukt och måste undersökas och tycker att det är skitobehagligt att ligga på en grön plastbrits och bli klämd på av nån främling som säger en massa obegripliga grejer till nån annan främling i grön pappersklänning och ansiktsmask. Det är ju jätteläskigt. Och vi måste stå bredvid och försöka lugna och trösta...

Jag: När jag är på sjukhus och blir undersökt och det känns obehagligt så brukar jag alltid låtsas att jag har blivit kidnappad av aliens. Och när de tar fram stetoskop tänker jag att de ska köra ner slangar i min hjärna för att få information om hur de ska invadera jorden. Så för att de inte ska få ut något användbart ur den fokuserar jag all min hjärnkapacitet på att recitera texten till "Kissed from a rose" med Seal om och om och om igen. Då känns det inte lika läskigt.

Min fru: (Tittar uppgivet upp i taket och mumlar knappt hörbart) Och jag medverkar alltså frivilligt till att hans gener förs vidare...