Jag sitter mittemot en just nu på tunnelbanan.
Han är kanske två år gammal eller något.
Hela hans kommunikation består av att peka på saker och helt kort konstatera vad det är.
(Pekar på ett annat tåg) Tåg!
(Pekar på bollen han har i handen) Boll!
(Pekar på en tant) Tant!
Och så tittar hans mamma berömmande på honom och nickar glatt. "Just det, Nils Bartholomeus Andromeda, en t-a-n-t!"
Att hänga med barn är som att ha ett kommentatorspår över livet, men utan alla de intressanta anlyserna och anekdoterna. De bara lallar runt och påpekar det uppenbara.
Det är som att få realtiden direktrefererad av Arne Hegerfors och Glenn Hysén.
"Det där skottet gick i muren".
Och jag vill bara vråla:
MEN DET SÅG JAG VÄL FÖR FAN!!!???
Kommer det göra mig till en dålig pappa?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
ja
SvaraRaderaNej, du kommer titta berömmande på honom och glatt nicka "Just det, Nils Arash Stargazer, en l-a-m-p-a".
SvaraRadera"Nils Arash Stargazer".
SvaraRaderaI like it.
I like a lot.