Jag kunde ha tillbringat den här eftermiddagen och kvällen manvörerandes en kundvagn stor som Dödstjärnan med styrsystemet av en ukrainsk stadsbuss lyssnandes på bråket mellan två 30-något-kommunalanställda campingentusiaster från Haninge om vilken färg på Ektorp-soffan som är mest "vi", och under tiden sakta insett att teodicéproblemet egentligen felformulerades då det inte avslutas "...om Gud finns, varför börjar då inte de här människornas ansikten brinna exakt nu?", och knapphändigt fått trösta mig med att det jag egentligen lyssnar på är soundtracket till en skilsmässa waiting to happen inom 12-18 månader (eller hur lång tid det nu tar att få en ny receptionist på den där myndigheten han jobbar på).
Alltihop medan min fru, som bestämt skulle åka hit för att titta på förvaring till hallen, istället försöker få ner fyra ton doftljus och en sex meter lång gardinstång i små vidriga gula bärkassar, för att sedan ivrigt utbrista: "Och NÄR VI ÄNDÅ ÄR HÄR..." (Inget gott har någonsin hänt mänskligheten minuterna efter att en kvinna uttalat de orden.)
Det kunde ha varit min dag.
Men så kom ett kort telefonsamtal, från någon som stod i en kö, och i vad jag kan inte kan benämna som annat än det som alkoholister refererar till som det där sällsynta "moment of clarity" insåg min fru plötsligt att Ikea faktiskt kunde dra åt helvete.
Så istället har vi tillbringat dagen åt att först äta äppelkaka och dricka stans bästa cappuccino hemma hos vännerna A & Y, för att sedan åka hem till svärfar för thaimat, ett påskägg stort som Hindenburg och soffläge framför en bättre tecknad film.
Så här upplever jag marginalerna för det:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar