Min fru, konstkritikern.

Jag: Herregud vad mycket värdelöst skit folk lägger upp på sin Facebook alltså...

Min fru: Varför bryr du dig? Du har ju inte ens Facebook.

Jag: Nej, det är ju just därför jag inte har det. Det är en helt meningslös verksamhet, sitta och lägga upp bilder från nån jävla grillfest så att nån som gick i samma klass som dig i femman, som du inte har träffat på nästan tjugo år, ska sitta 60 mil härifrån och bli avundsjuk för att du har skitdyra skor på dig.

Min fru: (Tungt sarkastiskt) Mmm. Meningslöst. Verkligen. Till skillnad från din blogg då, som fyller en för samhället helt livsavgörande funktion...

Jag: Vet du vad jag ska göra? Jag ska fan lägga upp en Facebookprofil, lägga in skitmycket bilder och statusuppdatera hela tiden, men ha den öppen bara för vänner...och sen inte adda en enda vän!

Min fru: (Lätt skeptiskt) Du ska alltså uppdatera en Facebookprofil som ingen kan se?

Jag: Ja! Det blir ju helt grymt! Det blir som en modern protest mot informationssamhällets individhets! Jag blir en internetmotsvarighet till den där tjejen som ställde sig framför en kinesisk stridsvagn!

Min fru: Herregud...

Jag: Men det blir ju asbra! Jag kommer få ställa ut den på Konstfack i höst! "Facebookmannen utan vänner - en realtidsutställning om de nya osociala medierna".

(Min frus telefon ringer)

Min fru: Ja, hallå? Nej men hej! Vad kul att du ringer. Va? Om jag är upptagen? HAHAHAHAHAHAHA! Nej, verkligen verkligen inte.