Inte så jävla amazing NU va?

Vi sitter hos min svärfar och kollar på "The Amazing Race". Som alltså har den briljanta programidén att man skickar ut syskon, vänner eller äkta makar i en tävling mot andra par världen över för att lösa jävligt stressiga uppdrag. Det är, för att vara konkret, som det där bråket alla semesterfirare har med varandra på flygplatsen om vilken som är närmaste vägen till gaten. Fast på tid.

Jag: (Medan deltagarna genomför ett uppdrag som går ut på att bära en levande krokodil en kilometer) Hur lång tid tror du att det hade tagit innan vi började bråka med varandra om vi var med i det här programmet?

Neda: Typ fem minuter. Max.

Jag: Äh vaddå? Mer än fem minuter hade vi fan klarat!

Neda: Inte en chans. Du hade blivit asstressad. Jag hade vägrat röra krokodilen. Du hade blivit sur. Sen hade det varit kört.

Jag: Jag hade fan inte alls blivit stressad!

Neda: Nä, visst, du som har stresströskel som en kolibri. Du får ju en hjärtattack så fort du kommer till rondell.

Jag: Du! Stockholm har fan JÄVLIGT stressiga rondeller ska du ha klart för dig!

Neda: (Till min svärfar) Okej, pappa, hur lång tid tror att det skulle ta innan vi började bråka?

Min svärfar: (Slår ut med armarna) Ni är inte ens med i det. Och ni bråkar redan!