You can't handle the truth.

I telefon med Riad, best man på mitt bröllop, som har en dotter som är snart tre. (Och en mor till denna dotter som har en skamlöst underhållande blogg HÄR.)

Jag: Tjena! Vad gör du?

Riad: Byter batterier på min dotters leksaker.

Jag: Ah, jag kan tänka mig att det är en rätt vanlig sysselsättning när man blir pappa.

Riad: (Surt) Nej, jag har inte gjort det på mer än två år.

Jag: Va? Hur fan har det gått till?

Riad: (suckar) Min dotter var ETT ÅR när skiten tog slut förra gången min vän. Man MÅSTE inte berätta för en ettåring att när hennes svinstöriga leksaksspis, som ger ifrån sig helt sjukt irrriterande ljud en gång varannan sekund till dess att både jag och katten försöker ta livet av oss i den riktiga spisen, slutar fungera...så beror det på att batterierna är slut. En ettåring måste inte få veta det.

Jag: Så vaddå? Du lurade ditt barn att alla hennes leksaker hade gått sönder?

Riad: Man kan välja att uttrycka det så, ja.

Jag: Och sen sket du i att köpa nya leksaker?

Riad: Inte alls. Men jag köpte nya leksaker som INTE LÄT hela jävla tiden.

Jag: Och det fungerade?

Riad: (Muttrar ilsket) Ja. I alla fall tills nån jävel berättade för min dotter hur det hela hängde ihop.

Jag: Ah.

Riad: Mmm. Så nu har jag minst 100 timmars batteritid av "och hunden säger VOFF och kossan säger MUUUUUU, och ankan säger KVACKKVACKKVACK" från hennes jävla "pedagogiska leksaker" framför mig igen.

Jag: Jippie-kay-yey motherfucker...

Riad: Ungefär så, ja.